Åbo Akademis bibliotek

Hur fortsätter kvarlevande koloniala strukturer att i dagens avkolonialiserade värld prägla vem som får göra och säga vad, och i vilket sammanhang? Om varför det är så, hur dessa »regler« som styr detta ser ut, hur de uppkommer, hur de omförhandlas och inte minst hur de naturaliseras, handlar denna bok.

Postkolonial teori har mycket gemensamt med andra »postismer« men utmanar några av postmodernismens följder, exempelvis dess »tolerans« som, lika ofta som den är befriande för västerländska intellektuella, osynliggör att denna »frihet« är beroende av, och skapar, andras ofrihet.

I texterna i Kairos 7 påvisas västerlandets dubbla agenda när det gäller (neo)kolonialism och civilisation. Å ena sidan hävdar man att (neo)kolonialiseringen är ett civilisatoriskt uppdrag med avsikten att upplysa och sprida demokrati och de universella mänskliga rättigheterna till världens folk. Å den andra producerar man ständigt nytt tal om skillnad och olikhet mellan vi och dem.

Hur skall ickeeuropéer, eller européer med »ursprung« utanför Europa, komma dithän att de i sin konst, litteratur, film, filosofi eller politik, inte blott ses som representanter för »det andra« utan verkligen lyssnas på för vad de har att säga, inte nödvändigtvis som »företrädare« utan som konstnärer, författare eller filosofer i egen rätt? Hur skall européer kunna tala om »den andre« utan att reducera denne till sin olikhet, till sin skillnad?